Nu händer det igen, bitterhet tar över förnuft i Norrlandsdebatten. Den här gången är det Clara Lidström, mer känd som Underbara Clara, som agerar i sin vrede mot storstaden.

I en krönika på Expressen.se skriver Clara Lidström om hur södra Sverige utarmar naturresurserna i kolonin Norrland, hur obetydlig en innerstadsbos miljösträvan är jämfört med att leva på landet, allmän segregation och att allt i slutändan är en kamp om att kompensera missnöjet som gror i norr. Jag ska ge Lidström en eloge till att börja med, för hon skriver många kloka saker, inte minst om hur man på ett ordentligt sätt kan göra en insats för miljön. Däremot är jag inte riktigt övertygad om att hennes inställning till hur söder ställs mot norr är rätt väg att gå i den här debatten. Helt ärligt är jag redigt less på norrländsk bitterhet, den har ju uppenbart inte tagit oss någon stans någonsin.

Jag finner liknelsen av Norrland med en koloni osmaklig. Ställer vi oss bakom ett sådant manifest, vad gör det mig som är norrlänning till? En vit mans börda? Någon som måste räddas, som inte vet sitt eget bästa? Norrlänningar, precis som andra svenskar, lever sitt liv och tar ansvar för sig själva. De flesta, liksom jag, som är födda och uppvuxna i norra Sverige, jobbar med det man vill, lever i den tillvaro man behagar och självförverkligar sig varje dag. I mitt fall innebär det att jag jobbar med det jag vill (med en universitetsutbildning i ryggen), bor på stans bästa läge i en välinredd villa och shoppar vad jag vill när jag vill. Och då vill jag understryka att jag är lika mycket norrlänning som gubben som jobbar i gruvan och kör skoter för självförverkliga. Det finns lika mycket en stereotyp norrlänning som det finns en stereotyp svensk eller europé. Och de som inte har möjlighet att leva det liv man önskar finns det lika många av i Norrland som i Skåne, Stockholm eller Göteborg.

Bristen på kunskap om norra Sverige gör att debatten i allra högsta grad handlar om arbetstillfällen. Problemet är inte att det är orättvist att vissa jobb hamnar innanför Stockholms tullar, för total rättvisa är något som inte existerar. Problemet är att nationen Sverige går miste om resurser och möjligheter då vi inte utlokaliserar arbetstillfällen i landet i större utsträckning. Det här gäller inte bara Norrland. Runt om i Sverige finns regionala styrkeområden som inte ges chansen att främja vår nation till max, då aktörer i huvudstaden inte känner till vilka spetskompetens som finns där ute. Så, vänd på argumentationen. Säg inte ”nu är det vår tur för vi har blivit så missunnade”. Säg istället ”satsa på norra Sverige för det kommer ge oss alla så mycket mer tillbaka”.

Sverige är ett långt land med väldigt olika miljö och förutsättningar. Det är praktiskt omöjligt att placera en vindkraftspark i Stockholms skärgård, för då har vi snabbt ingen mark kvar att gå på. Mark som jag gärna vill kunna gå på när jag turistar i Mälardalsregionen. I norra Sverige är förutsättningarna andra. Klart att det är här vi ska ha vindkraftsparker. Det leder till arbetstillfällen och man kan till och med tjäna sig en ganska god hacka om något av storbolagen vill placera några vindsnurror på ens hemmarn.

Varför finns jargongen ”sura norrlänningar som hatar stockholmare”? Givetvis handlar det om år och år av missnöje, precis som Clara Lidström beskriver. Men i min värld är missnöjet i dagsläget obefogat, och inte minst destruktivt. För helt ärligt, Norrland är helt beroende av de tillväxtstarka storstäderna. Eller rättare sagt, om man som svensk tror att vi skulle bli lyckligare av att dela oss så är man mycket naiv. Sverige är ett litet land i en stor värld, vi är strikt beroende av varandras regionala egenskaper för att ens ha ett existensberättigande. Norr kommer med naturresurserna som gör oss globalt konkurrenskraftiga, medan syd står för andra egenskaper som har bidragit till att sätta Sverige på världskartan.

Jag är less på bitterhet svenskar emellan, bitterhet som bygger på våra unika regionala förutsättningar. Men jag är också less på att de som skriker högst i missnöjesstormen är de som spär på fördomarna mest. Allt för ofta handlar debattinläggen från norrsidan om våra naturresurser, samernas utsatthet och glesheten och hur de från söder inte förstår sig på det. Jag är helt övertygad om att vi bör byta fokus i debattens retorik. Jag tycker att vi istället för att gnälla ihjäl varandra bör försöka bräcka varandra i att vara bäst. Om vi la hälften så mycket tid på att visa alla goda exempel som vi har i norra Sverige som det läggs på att prata om de dåliga sakerna skulle vi förmodligen inte ha en lika stor kunskapsbrist om vårt lands förutsättningar. Låt mig exemplifiera. En stockholmare menar att det är en självklarhet att majoriteten av statliga forskningsanslag ska gå till Karolinska institutet i Solna. Istället för repetera rättviseramsan bör man kallt säga ” Emmanuelle Charpentier”. Förmodligen vet inte personen vem hon är, men om hen viste det så skulle orättvisorna mellan landets delar vara mycket mindre.

Jag tänker vinna den där debatten genom att vara stolt, aldrig bitter.