Blåmärkt – politisk analys från storstaden till guldriket

Vad händer i borgerligheten? Vilka vägval leder till framgång och vilka rakt in i väggen? Micaela Löwenhöök, föreningsordf. (Skellefteå)  och Oskar Weinmar, pol. sek. (Stockholms län) sätter tänderna i svensk politik, inte sällan med ett blått fokus. Vi belyser politiken ur olika perspektiv men representerar endast oss själva.

Den bittra norrlandsdebatten måste bli konstruktiv

Den bittra norrlandsdebatten måste bli konstruktiv

Nu händer det igen, bitterhet tar över förnuft i Norrlandsdebatten. Den här gången är det Clara Lidström, mer känd som Underbara Clara, som agerar i sin vrede mot storstaden.

I en krönika på Expressen.se skriver Clara Lidström om hur södra Sverige utarmar naturresurserna i kolonin Norrland, hur obetydlig en innerstadsbos miljösträvan är jämfört med att leva på landet, allmän segregation och att allt i slutändan är en kamp om att kompensera missnöjet som gror i norr. Jag ska ge Lidström en eloge till att börja med, för hon skriver många kloka saker, inte minst om hur man på ett ordentligt sätt kan göra en insats för miljön. Däremot är jag inte riktigt övertygad om att hennes inställning till hur söder ställs mot norr är rätt väg att gå i den här debatten. Helt ärligt är jag redigt less på norrländsk bitterhet, den har ju uppenbart inte tagit oss någon stans någonsin.

Jag finner liknelsen av Norrland med en koloni osmaklig. Ställer vi oss bakom ett sådant manifest, vad gör det mig som är norrlänning till? En vit mans börda? Någon som måste räddas, som inte vet sitt eget bästa? Norrlänningar, precis som andra svenskar, lever sitt liv och tar ansvar för sig själva. De flesta, liksom jag, som är födda och uppvuxna i norra Sverige, jobbar med det man vill, lever i den tillvaro man behagar och självförverkligar sig varje dag. I mitt fall innebär det att jag jobbar med det jag vill (med en universitetsutbildning i ryggen), bor på stans bästa läge i en välinredd villa och shoppar vad jag vill när jag vill. Och då vill jag understryka att jag är lika mycket norrlänning som gubben som jobbar i gruvan och kör skoter för självförverkliga. Det finns lika mycket en stereotyp norrlänning som det finns en stereotyp svensk eller europé. Och de som inte har möjlighet att leva det liv man önskar finns det lika många av i Norrland som i Skåne, Stockholm eller Göteborg.

Bristen på kunskap om norra Sverige gör att debatten i allra högsta grad handlar om arbetstillfällen. Problemet är inte att det är orättvist att vissa jobb hamnar innanför Stockholms tullar, för total rättvisa är något som inte existerar. Problemet är att nationen Sverige går miste om resurser och möjligheter då vi inte utlokaliserar arbetstillfällen i landet i större utsträckning. Det här gäller inte bara Norrland. Runt om i Sverige finns regionala styrkeområden som inte ges chansen att främja vår nation till max, då aktörer i huvudstaden inte känner till vilka spetskompetens som finns där ute. Så, vänd på argumentationen. Säg inte ”nu är det vår tur för vi har blivit så missunnade”. Säg istället ”satsa på norra Sverige för det kommer ge oss alla så mycket mer tillbaka”.

Sverige är ett långt land med väldigt olika miljö och förutsättningar. Det är praktiskt omöjligt att placera en vindkraftspark i Stockholms skärgård, för då har vi snabbt ingen mark kvar att gå på. Mark som jag gärna vill kunna gå på när jag turistar i Mälardalsregionen. I norra Sverige är förutsättningarna andra. Klart att det är här vi ska ha vindkraftsparker. Det leder till arbetstillfällen och man kan till och med tjäna sig en ganska god hacka om något av storbolagen vill placera några vindsnurror på ens hemmarn.

Varför finns jargongen ”sura norrlänningar som hatar stockholmare”? Givetvis handlar det om år och år av missnöje, precis som Clara Lidström beskriver. Men i min värld är missnöjet i dagsläget obefogat, och inte minst destruktivt. För helt ärligt, Norrland är helt beroende av de tillväxtstarka storstäderna. Eller rättare sagt, om man som svensk tror att vi skulle bli lyckligare av att dela oss så är man mycket naiv. Sverige är ett litet land i en stor värld, vi är strikt beroende av varandras regionala egenskaper för att ens ha ett existensberättigande. Norr kommer med naturresurserna som gör oss globalt konkurrenskraftiga, medan syd står för andra egenskaper som har bidragit till att sätta Sverige på världskartan.

Jag är less på bitterhet svenskar emellan, bitterhet som bygger på våra unika regionala förutsättningar. Men jag är också less på att de som skriker högst i missnöjesstormen är de som spär på fördomarna mest. Allt för ofta handlar debattinläggen från norrsidan om våra naturresurser, samernas utsatthet och glesheten och hur de från söder inte förstår sig på det. Jag är helt övertygad om att vi bör byta fokus i debattens retorik. Jag tycker att vi istället för att gnälla ihjäl varandra bör försöka bräcka varandra i att vara bäst. Om vi la hälften så mycket tid på att visa alla goda exempel som vi har i norra Sverige som det läggs på att prata om de dåliga sakerna skulle vi förmodligen inte ha en lika stor kunskapsbrist om vårt lands förutsättningar. Låt mig exemplifiera. En stockholmare menar att det är en självklarhet att majoriteten av statliga forskningsanslag ska gå till Karolinska institutet i Solna. Istället för repetera rättviseramsan bör man kallt säga ” Emmanuelle Charpentier”. Förmodligen vet inte personen vem hon är, men om hen viste det så skulle orättvisorna mellan landets delar vara mycket mindre.

Jag tänker vinna den där debatten genom att vara stolt, aldrig bitter.

Hotet om sockerskatt: dumheterna fortsätter

Hotet om sockerskatt: dumheterna fortsätter

Sockerdebatten blommar upp igen i sommartorkan och ännu en gång är frågan om sockerskatt objekt för allmän opinion.

Bevittnade alldeles nyss en bedrövlig debatt i Aktuellt där en professor i pediatrik, för en sockerskatt, debatterade med Livsmedelsföretagarnas vd, mot sockerskatt.

Som argument för ett införande av sockerskatt lyfts länder där man sett en stor minskning av försäljning av läskedryck, bland annat Mexiko. Professorn återkom flera gånger till Mexiko för att peka på att just en beskattning av t.ex. läsk var det som med största sannolikhet skulle kunna ändra vår konsumtion. Sockerskattedebatten är inte en debatt om folkhälsa, det är en debatt om konsumtionsmönster. Man vill ha en sockerskatt för att vi ska handla på ett annat sätt, uppenbarligen inte för att vi ska tänka på ett annat sätt. Man vill helt enkelt göra det lätt för sig- att tvinga mig, genom min plånbok, att avstå från det som gör mig illa, jag klarar nämligen inte av att sluta skada mig själv.

Överkonsumtion av socker är något som styrs från huvudet, inte från plånboken. Allra minst i Sverige, ett land som aldrig någonsin kan liknas med Mexiko. I Mexiko går konsumtionen av läsk ner med 10 % med en sockerskatt, för att människor lever på marginalen i större utsträckning än i Sverige, I Sverige kan vi fortsätta att konsumera socker i samma utsträckning, med eller utan skatt. Spekulerar jag? Icket, BNP per capita är sex gånger högre i Sverige än i Mexiko (ca 10 000 USD/år Mexiko och 50 000 USD/år Sverige). I länder som infört sockerskatt som mer liknar Sverige, t.ex. Danmark, har man däremot inte sett samma effekt i konsumtionsmönstret som i Mexiko (Danmark har 59 000 USD/år i BNP/capita), något som Livsmedelsföretagarnas vd försökte framföra.

Som krona på verket avrundade Aktuellts moderator debatten med att fråga Livsmedelsföretagarnas vd, som råkar vara kvinna, vad hon skulle säga till sina barn när hon inte kan neka dem godis med hjälp av argumentet ”det är så dyrt”.

Det ska jag säga dig, man säger samma sak till dem som man ska säga till sig själv: Nej, det blir inget godis, det är inte bra för dig, det är onyttigt. Det är DÄRFÖR du inte kommer att få äta det.

Grejen är att vi, oavsett hur onyttigt vi vet att något är, kommer att äta det om vi vill. Det är inte socker eller skatter som är våra största fiender, det är vår brist på självdisciplin.

Kvällens usch går till SVT:s Aktuellt som arrangerade en usel debatt som både bjöd på dålig argumentation, kvinnoförtryck och uppenbar brist på neutralitet. Kvällens ”bravo” går till alla de som vågar vara rationella och förkasta dumheter som sockerskatt.

Micaela Löwenhöök

Din bristande självdiciplin är inte mitt problem

Din bristande självdiciplin är inte mitt problem

Det här med en eventuell sockerskatt- hur kan någon tro att staten är svaret på ett så ohyggligt personligt dilemma som överkonsumtion av socker?

Varannan svensk är för knubbig. Fel kost är givetvis inte det enda anledningen. Ett jordbrukssamhälle har övergått till ett tjänstesamhälle och lekar runt husknutarna har blivit verklighetsflykter på the world wide web. Jag motsätter mig inte utvecklingen- ingenting blir bättre av att backa in i framtiden- men det innebär samtidigt att vi behöver anpassa oss på andra sätt för att inte hela riket ska bli ohälsosamt. ”Allt annat lika” är inte aktuellt i det här fallet.

Varför ska du och jag straffas med skatt på det vi tycker är gott för att Göran Greider inte har nog med självdisciplin för att hålla sig borta från smågodishyllan? Vad vi stoppar i oss är vårt eget ansvar. SVT:s reportage där den tjocke och ångestfyllde Greider fyller en påse med sura björnar samtidigt som han beklagar sig över att ”det är för billigt” och ”att ”staten måste ge honom hjälp” är höjden av pinsamhet. Menar Greider på fullaste allvar att han inte har något val än att äta onyttigt?

Jag tror jag förstår vad Greider far efter i reportaget- han vill måla upp en bild av att Sverige håller på att bli som USA, där det är så pass stor prisskillnad på nyttiga och onyttiga matvaruprodukter att mat har blivit en väsentlig klassfråga. Underklassen har i princip inte råd att konsumera hälsosam mat hur de än försöker. Jag kan garantera att Sverige är ljusår från en sådan verklighet.

Lyckligtvis signalerar folkhälsominister Gabriel Wikström att en sockerskatt inte är aktuell (vilket kommer leda till att han bestraffas med ett berg av sura ledarsidor i Dalademokraten). Han vill se andra lösningar innan Greider får sin efterlängtade skatt. Ett av ministerns förslag är att ta bort momsen på frukt och grönt…… jo, för det är säkert så att alla tjockisar som springer på kiosken varje dag för att köpa sega råttor börjar äta frukt istället så fort frukten blir billigare….

Några förslag är att vi istället satsar på mer idrott i skolan, livsstilssamtal vid rutinhälsokontroller, mer information om hälsosam livsstil i skolan och ekonomiska incitament från arbetsgivare för att uppmuntra sina anställda att motionera. Men allra viktigast är förstås det egna ansvaret!

Jag vill även passa på att lufta min åsikt om att barn som är tjocka är det pga. att deras föräldrar låter dem vara det. Kanske det skulle vara straffbart att låta sina barn bli överviktiga? Det är ju på gränsen till barnmisshandel när man kan se vika konsekvenser det ger barnen i det fortsatta livet (givetvis finns det komplicerade undentag ibland, med sjukdomar och annat hemskt).

Slutsats: Nej till sockerskatt. Ta eget ansvar. Låt Göran Greider ha sina sura björnar, han kommer snart hitta något annat han vill kräva staten på.

Hål i huvudet- Skolverket vill avskaffa jaktutbildningar

Hål i huvudet- Skolverket vill avskaffa jaktutbildningar

Skolverket vill att jaktinslaget med vapenhantering ska utgå ur svenska jakt- och viltvårdsutbildningar, utbildningar som till exempel finns på flera av landets naturbruksgymnasier. Det här är en rent ut sagt dålig och likaså arrogant signal från Skolverket enligt mig.

Skolverket vill minimera riskerna för skolskjutningar genom att ta bort jaktkunskap och endast låta viltvården finnas kvar i gymnasieutbildningar med bäring på naturen, som vattenbruk, skogsbruk och djurskötsel.

Jord- och skogsbruket har ett stort behov av kompetens. Samtidigt sinar antalet unga som söker sig till Naturbruksutbildningar. Så ser situationen i norra Sverige ut i alla fall. Det är allvarligt, eftersom att pensionsavgångarna inom branschen är stora inom de närmsta tio åren. Bara fram till 2026 kommer 66 % av de som arbetar inom Västerbottens jord- och skogsbruk att gå i pension. Alla arbetsuppgifter kanske inte ska ersättas, men det behövs fortfarande människor med rätt kompetens som kan vidareutveckla näringen.

För många unga är möjligheten att få kombinera sina gymnasiestudier med fritidsintresset jakt en stor anledning till varför man söker sig till naturbruksstudier. Med risk för att låta generaliserande så törs jag ändå påstå att jakt är ett utbrett intresse i mitt hemlän Västerbotten. Att kunna erbjuda jaktstudier och jaktlicens under utbildningen är ett sätt för branschen att kunna attrahera fler unga till utbildningar som redan går på knäna. Jord- och skogsbruket behöver all hjälp som går att finna för att öka attraktiviteten för yrkena, annars kommer ingen arbetskraft att finnas tillgänglig inom en mycket snar framtid.

Jag tycker med anledning av detta att Skolverkets förslag är dumt. Modern vapen- och jaktutbildning genomsyras idag av de etiska och moraliska värdena, både för liv, natur och omgivning. Detta vet jag då jag själv tagit jägarexamen. Man spenderar definitivt mer tid att prata om varför man inte ska avlossa ett skott än varför man borde avlossa ett skott. Det här är värderingar som alla jägare som examinerats idag bär med sig, respekten inför att bära vapen. Att det sedan finns rötägg och människor som missbrukar den makt man får när man håller ett vapen är oundvikligt, och har knappast något att göra med om man är utbildad jägare eller ej.

Jag tror att det är osannolikt att unga människor med ett genuint skogs- och jaktintresse är de som utgör den stora hotgruppen för skolskjutningar. Vad vill Skolverket göra för att förhindra att unga som aldrig vistats i skogen, som aldrig tagit hand om en skjuten älg, som inte vet hur man håller ett vapen för att din granne ska känna sig trygg, som kanske hellre sitter framför datorn än vistas bland djur och natur inte ska få för sig att begå ett massmord på sin skola?

En lösning på tiggeriet

En lösning på tiggeriet

Jag är skeptisk till att ge kontanter till tiggare vid gathörn. Hjärtlöst kan vissa tycka. Tvärtom menar jag. Förstå mig rätt, jag ogillar inte tiggare – jag ogillar tiggeri. Det är varken ett värdigt eller riktigt arbete. Att lägga en tjugolapp i pappersmuggen löser vårt akuta dåliga samvete, men snarast skjuter upp problemen än att lösa dem. Som tur var finns det andra sätt att hjälpa, på riktigt.

Nu förstår jag precis som de flesta andra att tiggande inte är förstahandsvalet för de som sitter och huttrar utanför ICA, långt ifrån hemmet. De ser helt enkelt inte andra möjligheter öppna för dem. Ändå löser inte dessa slantar i pappmuggarna grundproblemet. Vägen ur utanförskap går inte genom att uppmuntra till fortsatt tiggande. För vem tror att tiggeri under ett par månader leder till att man blir en del av samhället, vare sig det är i landet man tigger i eller i det land man sedan återvänder till? Tiggeri i sig är inte något gott, på något vis.

Roten till det onda ligger som bekant i tiggarnas hemländer och den segregation och de dåliga möjligheter de har där. Det är snarast där vi bör fokusera våra goda vilja. Det är där våra gåvor på riktigt bär frukt. Därför är kampanjen hjalpmanniskorsomtigger.se en konstruktiv och bra lösning. Den ser till att uppmuntra till lokalt entreprenörskap, som att köpa in gräsklippare så att trädgårdsskötselstjänster exempelvis går att utföra. Växthus byggs och barns utbildning bekostas. Åtgärder som faktiskt kan leda till en mindre fattigdom och ett minskat utanförskap.

Jag gav nyss några hundralappar genom swish. Gör det du med!

Vilket klassförakt

Vilket klassförakt

Lite sent ute att kommentera en av förra veckans mest omdebatterade artiklar, men Den nya högern – ett eko från 1930-talet har gett mig huvudbry mer än många artiklar om den svenska brunheten.
Vad tycker man egentligen om det man läser? Jag har tänkt och tänkt. Som en slags hygienfaktor så slås jag givetvis av obehaget inför dessa människor- dessa lillgamla personer som så tidigt i sina politiska karriärer verkar veta så mycket om världen, politiken och som samtidigt är så uppfyllda av hatet mot det som inte är svenskt. Hur har man hunnit bestämma sig att det främmande är så fragmentalt farligt?
Att SD med löslast är farliga är en sak, men det är inte det som berört mig mest med artikeln- istället har en klassdebatt vuxit inom mig. För om man läser hela denna långa artikel noggrant så kan vi vid flera tillfällen identifiera de tydliga elementen som alltid kopplats samman med den traditionella borgerligheten. Akademin, lyxkonsumtion, resor, anrika lärosäten, ”finkultur”, familjetradition m.m, m.m. Allt detta knyter man samman med det nya hotet mot vår nation- den främlingsfientliga högern. Jag har svårt att acceptera att mediet om står för artikeln så tydligt försöker applicera något så vedervärdigt som rasism på borgerligheten och faktorer som jag knappast tror är exklusiva för en så kallad överklass. Att påstå att eskortera sin gamla mamma till operan, fika i mahognyomgivning och att träna fäktning är handlingar som bara överklassen roar sig med är en förlegad syn på samhället. För övrigt, om vi ändå ska utgå från att det finns tydliga klasser i vårt samhälle, så är något vi lärt oss av SD-vågen att rasism och främlingsfientlighet finns i hela samhället, i alla led, på alla samhällsnivåer. Arbetare, borgare och bönder- alla har de vandrat till Sverigedemokraterna.
En annan tendens för artikeln är att den återkommande knyter ihop näringslivet med rasismen. Det som står i artikeln är säkert sant, men bilden är onyanserad. Är det sunt att försöka skapa en bild av att de kapitalstarkaste inom näringslivet uteslutande är goda vänner med William Hahne och co? Det är ju människor likt dessa inom näringslivet som till stor del byggt Sverige och som fortfarande gör det. Alla politiska utövare omger sig med mäktiga vänner och vem som helst av oss kan räkna ut att näringslivet har stort intresse av att Sverige ska vara ett öppet och tolererande land- inte minst ur ett ekonomiskt perspektiv. Därför får jag en dålig smak i munnen av hur artikeln kategoriskt låter intervjuobjekten påstå att de mäktigaste och rikaste från näringslivet röstar brunt, utan att ställa någon motfråga eller försöka hitta en infallsvinkel då motsatsen bevisas.
Hela artikeln avslutas med att tillkännage lärosätet för Ungsvenskarnas nya ordförande- Tobias Andersson går på Handels i Göteborg. Det liksom gjuter fast hela artikelns poäng- rasisterna växer på våra anrika akademiska högborgar. Vore sannolikheten att Tobias Andersson skulle bli ett mindre hot om han läste på en folkhögskola i Västerbotten? Detta visar bara på att medierna har noll koll på hur partipolitik fungerar på insidan, att det finns resurser och möjligheter för formgivning av unga människor som de som står utanför inte kan påverka- detta oavsett vilket universitet du pluggar på. Samtidigt är det tråkigt att man försöker svartmåla något så fint som en framstående akademisk institution. Vi ska vara glada at unga människor kommer in på de erkända högskolorna- det säkrar vår framtid snarare än river den.
Det är armt av DN att slå mynt av chabloner. Låt oss inte binda samman borgerligheten med dumdristighet, för det är vad rasism är. Låt oss istället konstatera att främlingsfientligheten vuxit sig stark i hela Sverige- och att den  inte bryr sig om vilken klass du tillhör.

Oskar Weinmar

Politisk sekreterare i Stockholms län

Micaela Löwenhöök

Föreningsordförande i Skellefteåmoderaterna